Vad veckan har gått fort och jag har inte hunnit blogga alls. Jag satt och tänkte vad jag har gjort eftersom det inte jag inte känt att jag haft tid och sätta mig ner med datorn en liten stund. Men det har varit en bergochdalbana helg. Veckan började inte så bra då jag totalt hade tappat motivationen för allt i livet. Jag tror det var jobbigt att vara utan Hubbz för första gången och sedan kände jag mig stressad över allt som ska göras och som jag inte orkade ta tag i. Men i tisdags vände allt, då jag var hemma hela dagen och en kompis ringde mig och frågade om jag ville komma över på middag. Just då ville jag bara krypa in i sängen och inte prata med någon, men eftersom jag älskar att träna så tvingade jag mig upp och åka till en ställe där det finns ett joggingspår. Många många många joggar där och det är bara 10 min körväg från vår lägenhet. Vädret var härligt och jag hade som mål denna vecka att springa 6 miles, vilket motsvarar ungefär 1 mil. 

Motivationen var INTE på topp och precis innan jag skulle springa ringde Hubbz och jag började sakna honom så mycket att jag blev helt emotionell. Sedan började jag springa med en STOR klump i halsen och de första 100 meterna var jobbiga, men SEDAN så släppte allt. Jag sluta tänka på allt som var jobbigt och hur ensam jag hade känt mig och koncentrerade mig på joggningen och allt bra som hänt mig. 

Jag vet inte hur jag ska förklara vad joggningen har gjort för mitt liv, det kanske låter helt knas när man berättar det. Men jag gick genom en jobbig period hösten 2010 och jag hade aldrig i mitt liv varit en person som gillade att jogga utomhus. Jag skulle nog säga att jag nästan hatade det, men jag satt där 2010 och deppade i månader och sedan insåg jag att det fanns något värre än att deppa hemma och det var att JOGGA. Så jag bestämde mig att börja jogga regelbundet. Det blev en slags terapi för mig och det tog lång tid innan jag började gilla själva joggandet. Det som fick mig att fortsätta var den lycka jag upplevde efteråt och hur stolt jag kände mig över att ha klarat av att göra något som detta.

Ett och ett halvt år efter har joggningen blivit en del av mitt liv och jag har turen att ha min partner med mig med samma intresse. Hans stöd har fått mig att våga stretcha på mina gränser och kämpa hårdare. Så jag bestämde mig i alla fall att springa en mil och i efterhand så glömde jag bort alla problem som jag haft under dagen. Jag fick så mycket styrka och log hela vägen hem efter springningen. Jag började tänka på alla roliga saker jag gjort och hur bra jag har det. Jag kände mig stark och bestämde mig för att bara fortsätta min resa och se vad mer jag kan klara av som jag inte trodde att jag kunde innan. Jag säger bara, OM JAG KAN SÅ KAN ALLA. Nu ska jag försöka bättra på min tid lite så att det inte går över en timme :)

Resten av veckan har varit hektisk men rolig, jag har hunnit med ett Latino Heat pass, lite Bikram Yoga, en födelsedags middag där jag träffade massa nya människor och sushi lunch. Sedan har jag suttit MASSA med Swea (non-profit) grejer och försökt förstå mig på amerikanska checkar, ohhhh vad jag inte gillar dem, men jag har suttit och pillrat med alla papper och ÄNTLIGEN fått koll på saker. När man väl är klar så inser jag att det faktiskt är kul (om det nu stämmer).

Sista grejer som jag hållit på med denna vecka är mitt körkort och jag HAR ÄNTLIGEN fått ordning på alla papper registrerade hos dem. Men jag kuggade mig teori vilket är rätt komiskt då jag gjorde 100 test innan och klarade alla online men under tidspress (15min) så kändes allt mycket svårare och jag var inte alls lika självsäker. Det bästa är väl att det stod en STOR sign på datorn FAIL med rött i STORA bokstäver (oh well). Så jag ska göra ett nytt försök snart igen :) Får hålla på tills jag klarar det.

Imorgon kommer Hubbz ÄNTLIGEN hem från Schweiz :)

Voluntär arbete för non-profit


Redo för B-day dinner


Härliga desi tjejer




Sushi lunch med min fashionista amiga. Vi var på Raku som är ett av mina favvo ställen här, nom nom.