Jag sitter och tänker om mitt liv någonsin var enkelt, eller är det meningen att man alltid ska kämpa? Är det kanske det som är meningen med livet? Jag minns när vi studerade Kotler (Marketing författare) att man aldrig riktigt nådde sin maximala nytta. Det är nog inte möjligt, många (nästan alla) spenderar sitt liv för att nå större mål och utvecklas. Ta ett exempel på en person (som jag såg på TV) som blev läkare och sedan tjänar miljoner per år, han fick inte ut något utav sin karriär och läste även till ingengör för att utvecklas mer och sedan tjänade ännu mer pengar, men idag jobbar han som kock för en häftig restaurang i New York med namnet Budakhan och tjänar inte alls lika mycket i livet men är lyckligare än någonsin. Men hade han aldrig nått sina mål från början så kanske han inte insett vad han hade velat bli och i hans fall så behöver han aldrig titta tillbaka i livet och kan vara lycklig med det han åtstakommit. Onödig väg? Det tycker jag inte, för man vet inte alltid vad som gör en lycklig. Denna kille gick uppåt för att sedan gå neråt för att bli lycklig (om man tänker pengarmässigt samt karriärsmässigt). 

Jag sitter och tänker hur jag kände när jag hade min fasta tjänst på SEB, innan det så jobbade jag som konsult på Adecco och drömde om en fast tjänst och tänkte på alla förmåner jag kunde få när jag väl hade min fasta tjänst och samtidigt vara en del av gänget. När jag väl hade min fasta tjänst och köpte min första lägenhet, satt där och ville ha någon att dela mina framgångar med. Visserligen var jag tryggare med mitt liv, men jag ville utvecklas mer och lära mig mer samt tjäna mer pengar. 

Jag tror inte att jag är typen som nöjer sig, just nu tänker jag att så fort jag kommer få ett jobb så kommer allt bli bra, men jag vill ju vara bra på det jag gör och lära mig mer i livet och leva ett fantastiskt liv. Just nu känns det som om man tagit 3 steg tillbaka och jag lämnade många av mina fördelar hemma, men jag klev 4 steg fram när det gäller kärlek. Så jag har egentligen inte förlorat något? Man blir trött på att kämpa och tänker på alla som har ett jobb och livet rullar i vanlig takt. Men samtidigt gör jag mitt bästa för att se de positiva sakerna i livet just nu, jag menar, hur mycket sovmorgon har jag inte fått under dessa månader och hur mycket har jag inte lärt mig känna mig själv? 

Min poäng är (jag tappar alltid bort min poäng och glömmer den röda tråden i texten, men det är min blogg så jag får mumla), oavsett vart man är i livet, så slutar man aldrig att utveckas. Oavsett om man är singel eller gift, mamma eller inte. Man har olika faser i livet som betyder något, även om man kanske inte kan se dem just nu. Men om man kollar tillbaka på allt som hänt i ens tidigare liv, så kunde jag inte någonsin tro för 5 år sedan att jag skulle sitta här på en Starbucks i USA, gift med en amerikan och söka jobb varjedag. För 5 år sedan var satt jag med hela andra människor i mitt liv på Universitetet med helt andra mål i livet. Man vet inte vad man hamnar och man ska aldrig tro att man inte kan förändra allt i livet om man så vill det. Det tar bara lite tid och man måste ha massor massor med tålamod (jobbigt ibland). Min pappa sa alltid: Don't worry about the future, it comes soon enough och han har så rätt.  Jag vet att jag kommer kolla tillbaka i livet, 5 år frammåt och skratta år mig själv (jag hoppas det haha) och tänka: tänk att jag satt där på Starbucks och trodde att jag aldrig skulle bli något :)